Den Svenska Patrioten
— Om Normaliseringen av Sverigedemokraterna i Svensk Kultur och Politik.
Några år innan valet 2010 gick jag och min vän Markus på promenad tillsammans med vår klass, en munter samling lågstadieelever iklädda fuktiga gummistövlar och lövtäckta regnjackor. Han och jag var lite… säregna, för att säga det på ett fint sätt, mycket för att våra samtalsämnen handlade om allt mellan Guds existens till World of Warcrafts nästa expansion. Just under denna promenad var det Markus tur att hitta på ett samtalsämne, och han kom väl förberedd.
“Du, såg du det där i tidningen, om Sverigedemokraterna?”
“Nä,” sade jag. “Vaddå?”
“Det är jätte-jättemånga som tänker rösta på dem.”
Något slår då om i min hjärna, som om Markus nyss har påstått något så otroligt att det frontalkrockar med den verklighet jag varit så säker på. “Men de är ju rasister?”
“Jag vet! Det är det som är så konstigt,” sade Markus.
“Eller är de nazister?”
“Jag tror att de är både och? Jag vet inte, dumma är de."
Jag instämde. “Vet du varför?
“Nä, eller jo, det stod något om det, men jag minns inte.”
“Fröken?” ropade jag, och Veronika—en medelålders kvinna med tusen solfläckar från långa sommardagar på stranden—vände sig om. “Varför röstar folk på Sverigedemokraterna?”
Hon log lite lätt och sade att hon inte visste. Hon kände ingen som röstade på dem.
“Men vet de inte att det inte är okej att vara rasist?”
“Det är nog därför de inte vågar säga det högt,” svarade hon. “Ibland gör man saker man inte vågar erkänna, för man vet att det är fel.”
“Min mamma säger att man alltid ska erkänna sina fel,” insköt Annika bakom oss i ledet av lågstadieelever.
“Det har hon rätt i, Annika,” sade Veronika.
“Min säger att jag aldrig, aldrig, aldrig får säga dumma saker till någon för att de ser annorlunda ut,” sade Ylva någonstans längre fram.
“Precis, vad duktig du är,” instämde Veronika. “Behandla andra som du själv vill bli behandlad.”
Samtalet spred sig i vår promenadled där barnen, i den mån varje unge förstod sig på svensk politik och begreppet rasism, engagerade sig och sökte svar. De vuxna förklarade för de som inte förstod varken eller, efter vilket dessa barn anslöt sig till skaran förfärade småglin i olika variationer av men så får man ju inte göra! Barn som vuxna höll med varandra; att vara rasist är något man inte kan vara och, även om man är det, aldrig skulle erkänna högt. Det kändes tryggt, säkert, som att Sverige—nyheterna till trots—var precis det toleranta och välkomnande landet jag alltid trott det varit. Vi ungar bestämde då att vara Sverigedemokrat var något man endast kunde vara i hemlighet, för vem skulle vilja vara kompis med en rasist?
Det är en fråga jag frågar mig idag också, och jag får ett rungande svar tillbaka: Många. Vad som en gång var otänkbart är numera vardag. Det är lätt att peka på förbättrade valresultat som en central del av denna förändring, och visst ligger det en viss sanning i det. Ju fler personer som ansluter sig, desto enklare och säkrare blir det att tala om sitt medlemskap, och vice versa. Det är dock inte bara Sverigedemokrater som omfamnar varandra, utan samhället överlag har funnit en acceptans i den xenofobi SD representerar, även när de inte delar den själva. Normaliseringen sker således inte bara i valbåsen utan i de vardagliga småsaker vi accepterar som en del av det nya Sverige. Denna röta i svensk kultur grundar sig enligt min mening främst i två anledningar: Narrativet om SD som en “politisk verklighet”, och den totala definitionsmakt SD åtnjuter.
Myten om Politisk Verklighet
Sverigedemokraterna blev, de jure, en politisk verklighet när de kom in i riksdagen 2010. Det är oftast det som folk brukar mena när man talar om dem som en politisk verklighet, följt av en axelryckning och ett “vad ska man göra.” Osagt går därmed att, eftersom de är representerade i Sveriges högsta beslutande organ, så är de också berättigad respekt och att bli behandlad som vilket riksdagsparti som helst. Däri ligger kruxet; Sverigedemokraterna är ett riksdagsparti, ja, men de är inte som vilket riksdagsparti som helst. Vi alla har hört om deras djupa, historiska förankring i nazismen, och vi alla har hört om de tusentals skandaler (i form av både uttalanden och handlingar) som har definierat svensk medierapportering sedan partiets början. Ändå intalar vi oss att denna abnormalitet är någonting annat än just sådan och att de, likt alla andra partier, ska få föra sitt budskap outmanat på offentliga platser, där etnonationalistiska påtryck om återvandring för Sveriges invandrare inte får kallas antidemokratiska för att inte förnärma den delen av den svenska befolkningen som har vänt Sveriges värderingar ryggen. Jag vill minnas en tid när man behövde leta djupt i SDs valmanifest för att hitta deras entusiasm för återvandring, när en sådan skyltning hade inneburit politisk död i och med dess nära koppling till Nazitysklands uppmuntran till emigrering av judar. Numera hittar man det affischerat på bussar i Skaraborg.
Denna typ av “othering”, som definierar en grupp människor som önskvärda, prisade svenskar och andra grupper som belastande utbölingar, anses bara vara en “politisk realitet”. Det anses vara i enlighet med svensk kultur att en del av Sveriges befolkning ska få intjatat i deras huvud på TV, i radio, i skolan, på reklampelare och i lokaltrafik att de inte hör hemma. Kritiserandet av att vi som ett samhälle låter detta ske anses av vissa dessutom vara mer odemokratiskt än xenofobin själv, för är ett parti en politisk verklighet så kan deras användande av politiskt mandat inte vara ett hot mot demokratin och måste därför accepteras oavsett vad. Självklart är det här inte ett förhållningssätt som SD delar. Tvärtom har de för vana att ifrågasätta sina politiska meningsmotståndares “Sverigevänlighet” och patriotism. Ta exempelvis Ungsvenskarnas förbundsordförande Denice Westerberg som föreslår att Palestinademonstranter ska utvisas om de “...stör den allmänna ordningen.”, SD-toppen Richard Jomshof som jämför journalisten Anders Lindberg och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson med folkförrädaren och nazisten Vidkun Quisling, och deras valaffischer för 2026 som syftar på att Socialdemokraterna kommer att islamisera Sverige. Ömsesidig omfamning av begreppet “politisk verklighet” existerar därför inte utan är en artighet som endast appliceras för Sverigedemokraternas räkning när de outmanat och okritiserat vill ha åtkomst till skoldebatter, TV-sändningar och andra offentliga utrymmen.
Frågan är dock om det faktiskt är så att den svenska allmänheten har en sådan extrem vördnad för demokratins procedurella artigheter eller om det är så att SD kan maskera sin monstrositet med kostymer och blåsippor? Är vi för upptagna för att lukta på blåsipporna för att känna 40-talets unkna fascism? Eller, än värre, känner vi stanken och andas in lite hårdare på blomman, allt för att inte behöva konfrontera att vi egentligen är väldigt bekväma med vad som är under vår näsa?
Det får mig att tänka på en granne jag hade när jag bodde i Falun, en lång, muskulös ung man med ljusblåa ögon och ett leende som fick gårdstanter att fnittra som om de vore tonåringar igen. Han var alltid snabb med att hjälpa till: Om det var någon som försökte få in tunga kassar innanför dörren hade han fyllt sina händer innan de ens hunnit fråga. Om det var någon av gårdens många hundägare som behövde passning, hittade han alltid tid. Om lekplatsens gunga gick sönder såg man honom ute i sanden med en skiftnyckel samma dag, ofta medan han underhöll de ytterst pratglada tanterna. Och efter att han hade hjälpt dem med kassarna, passat hundarna, fixat gungan och pratat i timmar, så åkte han till sina vänner i Ludvika. Där tog han på sig sin vita skjorta, sina finskor, en svart slips, och slog näven mot bröstet och förde den mot himlen.
Heil seger!
Gårdstanterna visste om det här, så klart; det var väldigt lite som kunde undgå deras spionnätverk. Det var dock inte så viktigt för dem.
“Ja, jo, det är ju synd, men han är ju så himla trevlig,” brukade de säga. “Så illa kan han ju inte vara.”
Jag tror att det är lite det som händer när vi talar om Sverigedemokraterna som en “politisk realitet.” Det är ett sätt för oss att hantera verkligheten utan att faktiskt behöva fördöma den. Svenskar sitter hellre ner runt det metaforiska middagsbordet med fascister än uppfattas för ens en sekund som “otrevlig”, “besvärlig”, eller exkluderande, även om det är mot Sverigedemokrater som inte skulle tveka en sekund på att göra detsamma mot personer de inte vill inkludera i sin egna politiska verklighet. Det är, konkret uttryckt, en bortförklaring. Vi, det svenska folket, är skyldig Sverigedemokraterna den politiska representationen och åtkomst de är berättigad enligt lagen, inget mer. Vi är inte skyldiga dem respekt, vi är inte skyldiga dem acceptans, och vi är inte skyldiga dem normalitet. Den politiska verkligheten är vad vi gör den till, inget mer och inget mindre.
Definitionsmakt och Sensationalism
Det är dock inte bara Sverigedemokraterna som parti som har normaliserats utan även deras politiserade verklighetsskildring och agenda. Vi ser detta i den mer subtila definitionsmakt som SD åtnjuter när media, andra politiska partier och det svenska samhället överlag anpassar sig efter hur de definierar politiska frågor. Ta ordet trygghet som ett exempel: Diskussioner kring trygghet i Sverige har blivit synonymt med (ungdoms)kriminalitet och utsatta områden, två frågor som Sverigedemokraterna länge har kopplat till invandring. I denna blocköverskridande, samhällsomfattande definition av trygghet ges en oerhörd definitionsmakt till Sverigedemokraterna då de, oavsett om media eller övriga partier beskriver trygghetsproblematiken på ett liknande sätt, kan använda begreppet som en hundvissla, ett sorts kodord, för att syfta till att minskad invandring ska leda till mer trygghet. Det fungerar så här: Om Aftonbladet eller Magdalena Andersson talar om otrygghet åberopas en bredare samhällsdiskurs kring brottslighet i Sverige, en diskurs som är dominerad av termen “utsatt område” som, i sin tur, är etniskt betingad p.g.a. andelen personer med invandrarbakgrund som bor i dessa områden. Under detta förlopp tar Sverigedemokraternas definition kontroll över narrativet och brottslighet beskrivs som en invandringsfråga som därför bör lösas med mindre invandring, färre av “de andra”. Att olika vetenskapliga institutioner länge har fastslagit att kriminalitet påverkas av en kombination av socioekonomiska faktorer och den socioekonomiskt påverkad miljöproblematik personen växer upp i görs således irrelevant i den offentliga diskursen. En fråga som därför egentligen bör handla om resursfördelning, boende och boendesegregation, skolpolitik och andra möjligheter för självförverkligande talas istället om som en invandringsfråga, där problematiken uppstår p.g.a. invandrare och invandring. Möjliga försök att vända debattens fokus är svåra; väljare accepterar generellt inte en förklaring på brottslighet som centreras kring institutionella och sociologiska faktorer istället för de individuella, brottsliga aktörerna (och bestraffningen av dessa) då det uppfattas som att vara “soft on crime”, som att politikerna är för snälla med de kriminella. Istället försätts partierna i en kapplöpning om vem som kan vara tuffast mot de kriminella, en kapplöpning som Sverigedemokraterna vinner då de både har försprånget och det ideologiska incitamentet att peka ut en hel grupp människor som problemet (invandrare, generellt och i utsatta områden). I denna nedåtspiral har Sverigedemokraterna definitionsmakt över vad otrygghet är (kriminalitet), vilka det är som är ansvariga för otryggheten (kriminella från utsatta områden som identifieras som invandrare), och hur otryggheten ska lösas (hårdare lagar och mindre invandring). På så sätt blir SDs agenda normaliserad; varje diskussion kring detta vad, vilka och hur involverar deras beskrivning av problematiken till den grad att “minska invandring för att minska brottsligheten” inte längre ses som extrem eller rasistisk utan som vilken politisk policy som helst, öppen för debatt.
Det är så klart inte bara begreppet trygghet som SD har slagit klorna i. Äldreomsorg, kvinnors säkerhet, välfärdsstaten, antisemitism och till och med den svenska flaggan har blivit betingade med samma hundvisslor och explicit rasism som trygghet har blivit. Detta är ett kulturellt skifte som har skett på samhällets alla olika skikt, mellan många olika aktörer, över en lång tid, men är som mest påtagligt i den sensationalistiska journalistik som svensk media har bedrivit genom åren. Medias roll som opinionsbildare kan trots allt inte underskattas, och den indirekta normaliseringen av SD genom sensationalistiska rubriker bidrar starkt till detta. Med en återgång till begreppet “trygghet” och dess association med kriminalitet i Sverige har det varit svårt att undvika den överväldigande mängden reportage om gängkriminalitet, sprängdåd och ungdomskriminalitet som porträtteras i olika tidningar, främst under det senaste året. Man skulle därför kunna tro att Sverige är mer otryggt än någonsin, men undersökningar från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar på att brottsutsattheten har länge legat på samma nivå eller t.o.m. minskat (som exempelvis det ofta omtalade dödliga våldet har gjort) även fast oron för brottsligheten i samhället fortsätter att öka. Anledningen till denna skillnad i uppfattning och realitet hittar vi, ironiskt nog, exemplifierad i Aftonbladets rapportering av just Brås undersökning: I stora rubriker står det “RÄDSLAN FÖR BROTTSLIGHET FORTSÄTTER ÖKA”, medan informationen om den faktiska brottsutsattheten ligger gömd i underrubriker och brödtext. På så sätt ger media en fullständig summering av Brås undersökning samtidigt som deras rubrik, vilket är vad många i dagens överstimulerade och kortformsberoende samhälle kommer att förhålla sig till, bekräftar att Sverige är i ett panikläge.
Det är inte bara jag som gör denna koppling, dock. Birgitta Göransson, ledamot för oberoende Tidskrift för Kriminalvård, skrev redan 2020 att medias rapportering om brott påverkar opinion och politiskt utfall. Göransson drar från professor Ester Pollacks forskning som bekräftar hur 2010-talet har varit präglad av rapporteringar om “...migration och brott och rapporter om skjutningar. Åtgärder är polismobilisering, hårdare straff, ökade befogenheter för avlyssning etc.” Göransson och Pollack lyfter ännu en viktig aspekt i hur sociala medier bidrar till detta opinionsbildande, något som ytterligare problematiserar situationen då det inte finns samma ansvarsutkrävande eller etiska pressregler som för “gammelmedia”. Allt detta bidrar till att skapa ett narrativ om brottsligheten som, antingen direkt eller indirekt, okritiskt lyfter en verklighetsbeskrivning som gynnar Sverigedemokraterna och deras normalisering. Det är inte att säga att jag tror att Sveriges media konspiratoriellt har gått samman för att manipulera fram röster åt Sverigedemokraterna, men mediebolagen är vinstjagande och rapporterar därför om just sådant som ger dem gillningar, delningar, och sålda prenumerationer. Att denna rapportering bidrar till att sprida en uppfattning som inte överensstämmer med verkligheten, och att denna uppfattning sprider en oproportionerlig rädsla bland befolkningen och som uppmanar till lösningar som inte är faktabaserade, är därför mindre viktigt. Det är just denna rädsla, oproportionerlig och mediadriven, med rötter i utsatta områden och “de andra”, som Sverigedemokraterna lovar att skydda det svenska folket från. Det är just därför SD kan göra så fria associationer mellan invandrare, utsatta områden, och kriminella; för media har rättfärdigat rädslan. Det spelar således ingen roll om media ena sekunden förkastar SDs politiker om de i nästa (obefogat) bekräftar den verklighet SD talar om. Sveriges väljare kommer att ignorera rubriker om Sverigedemokraternas rasism—något abstrakt, distant och subjektivt för den vita väljaren—i förmån för SDs skydd mot den sensationalistiska hotbilden som media (och samhället överlag) har övertygat dem står utanför deras port. Det är så de får definitionsmakt; genom rättfärdigandet av budskap, skapat genom repetition, sensationalism, och dålig journalistik.
Vad Vi Kan Vara
Det är lätt att falla för nostalgins lockelser, men jag tror att Markus, jag och de andra lågstadiebarnen hade rätt ändå. Jag tror det ligger något i att finna Sverigedemokraternas rasism så absurd, så otänkbar, så främmande att det inte går att tänka sig vem som skulle kunna rösta på dem, än mindre göra det känt. Förstå mig rätt, jag gör mig inga illusioner om att främlingsfientligheten i Sverige föddes i Sverigedemokraternas vagga, men det fanns en tid då det inte var politik, då det inte var normaliserat. Det fanns en stund i Sverige—om så bara några decennier lång—när vi alla kunde enas om att den rasismen som fanns i samhället fanns i handlingar, ord, och ingrodd i institutioner, ett arv av tidigare generationer som den kommande hade i uppdrag att bekämpa. Det fanns en tid då Sveriges borgerliga partier hade ryggrad. En tid då Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna hade ett ledarskap som behandlade SD som den skamfläck för Sverige som de faktiskt är. En tid då lågstadiebarn och fröknar kunde i kör bedröva sig över rasismens frammarsch för att sedan gå hem till familjer som gjorde detsamma. Den tiden är numera förbi. Normaliseringen av politiserad rasism i Sverige, skapad av överlämnad definitionsmakt och accepterandet av SD som en “politisk verklighet”, har nu gjort Sverigedemokraterna till ett av Sveriges största partier. De har släppts in i det politiska finrummet i och med Tidöavtalet och fyller nu våra gator och TV-skärmar med propaganda som talar om Sveriges invandrare som en oönskad börda. Rasism är inte längre skamligt i Sverige, och det får mig att skämmas.
Om några dagar går vi till val. Det vore naivt att tro att valets utfall skulle ändra den sociokulturella myr av främlingsfientlighet och segregation som har skapats, men det är en möjlighet att begränsa Sverigedemokraternas politiska makt. Ta den möjligheten. Arbetet som kommer efter, det som får Sverige att lära sig att skämmas över rasism igen, är det långsiktiga åtagande alla vi som älskar idén av det här landet måste ta oss an. För det gör jag, älskar Sverige alltså. Det är inte den sortens patriotism som får mig att hänga en flagga på min balkong men som, när tillfrågad om min nationalitet, en gång fick mig att svara med stolthet i bröstet. Det är den sortens patriotism som får mig att skriva denna essä i hopp om att få tillbaka den där stoltheten igen, i hopp om att andra—som aldrig känt den känslan—kan få den stoltheten, oavsett hudfärg eller bakgrund. Det är Sverige för mig. Det är vad denna essä är: En hyllning till det Sverige en gång varit, till det som det en gång stod för, och för allt det ännu kan bli.
Written by Stephen K. Pettersson.
Cover photo by Martín Castañeda.
Källförteckning
About Holocaust. (u.å). Planerade nazisterna att utplåna judarna från början? Aboutholocaust.org. Hämtad 2026-09-06
Aftonbladet. (2025). Rädslan för brottslighet fortsätter öka. Aftonbladet.se. Hämtad 2026-09-06
Britts, M. (2025). Vitboksförfattaren: Tydliga nazistiska kopplingar när Åkesson gick med. Svt.se. Hämtad 2026-09-06
ECPS. (u.å.). Penal Populism. European Center for Populism Studies. Hämtad 2026-09-06
Göransson, B. (2020). Är det media som styr kriminalpolitiken? Tidskrift för Kriminalvård. Hämtad 2026-09-06
Hedlund, V. (2025). Ungsvenskarna: Utvisa Palestinademonstranter. Expressen.se. Hämtad 2026-09-06
Helldén, E., Isufi, A., Munier, I., & Westerberg, S. (2025). Nationella trygghetsundersökningen 2025: Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Brottsförebyggande Rådet. Hämtad 2026-09-06
Lundbeck, J. (2026). Konstaterade fall av dödligt våld 2025: En granskning av anmält dödligt våld. Brottsförebyggande Rådet. Hämtad 2026-09-06
Ring, J. & Shannon, D. (2023). Socioekonomisk bakgrund och brott: En kunskapsöversikt. Brottsförebyggande Rådet. Hämtad 2026-09-06
Skoglund, K., Pisoni, J. & Carlén, L. (2026). Jomshof (SD) kallar Lindberg och Andersson (S) för ”en quisling”. Svt.se. Hämtad 2026-09-06
Tham, H. (2025). Socialdemokraternas paradigmbyte i kriminalpolitiken. Dagens Arena. Hämtad 2026-09-06
The Global Village. (2019). Fakta för förändring – Sveriges 61 utsatta områden. Järvaveckan.se. Hämtad 2026-09-06
Watkins, M. (2019). The Pathological Politics of Criminal Justice. Center for Justice Innovation. Hämtad 2026-09-06
Wennerholm, M. & Valberg, L.A. (2026). Västtrafik tar ner valreklam från SD i Skaraborg: ”Valsabotage”. Svt.se. Hämtad 2026-09-06
Westeson, J. & Lindenfors, A. (2019). Sverige: Vems trygghet räknas? Amnesty Sverige. Hämtad 2026-09-06
Wikström, O. (2021). SD: Rapporten visar att vi hade rätt om invandringen. Omni.se. Hämtad 2026-09-06
