This article is also available in English here.
Det är en tragedi som inte borde få hända i ett välfärdssamhälle. En man som tidigare haft hemtjänst, men som avslutade insatserna i oktober på grund av språkliga hinder, tryckte på sitt trygghetslarm två gånger fredag den 20 december 2024 och bad om hjälp med sin vardag. Trots att hans rop på hjälp tydligt signalerade att han inte klarade sig, vidtogs inga snabba åtgärder från hans socialsekreterare som bara frågade i en mejl om det var akut. När mannen på måndag den 23 december besöktes av omsorgspersonal var han redan avliden.
Det här fallet illustrerar inte bara ett djupt systemfel i vår omsorg för utsatta individer, utan också hur ekonomiska prioriteringar ibland går före mänskliga behov. Varför fick mannen ingen hjälp trots att han hade ett trygghetslarm? Och varför verkar helgens ankomst ha fördröjt nödvändiga tillsynsinsatser?
Budget framför människoliv
Vi ser allt oftare hur hemtjänst och omsorg försöker undvika att ta emot fler besök och insatser för att inte behöva boka mer personal och hålla sina budgetar i schack. Genom att begränsa antalet besök eller skjuta upp insatser till nästa arbetsdag minskar arbetsbelastningen, men till vilket pris? För mannen som larmade den 20 december kostade det honom livet.
Hemtjänsten står redan under hård press och det är förståeligt att resurserna är begränsade. Men när ekonomiska beslut leder till att människor som larmar om hjälp ignoreras måste vi fråga oss: vad prioriterar vi egentligen? En budget i balans eller att rädda liv? Varför finns det enheter för trygghetslarm överhuvudtaget om vi inte lyssnar på personalen som åtgärder larmen?
Jag jobbar på trygghetslarmet/hemtjänsten i Lundby, Göteborg, och ser dagligen hur vårt system misslyckas med att ta hand om våra mest utsatta. Det här fallet som jag nyligen stött på har stannat kvar hos mig och den här tragedin är inte bara en enskild händelse men är ett exempel på hur systemet sviker de människor det är till för.
Helgen som broms
I det här särskilda fallet verkar helgens ankomst ha spelat en avgörande roll. Mannen larmade på en vardag men eftersom det var helg på gång verkade det som om hans behov inte behandlades som akut. Men allt inte kan vänta till efter helgen. Vi måste sluta låtsas som om människors behov av hjälp tar paus under helgerna. Hur många omsorgstagare nekas hjälp på helgen trots att de får hjälp på vardagar? Välfärden kan inte bara arbeta på kontorstider; människor blir inte mindre sårbara bara för att klockan slår fem eller för att det är en röd dag i kalendern.
Om ett trygghetslarm inte fungerar som det är tänkt, vad är det då värt? Mannen hade litat på att hans larm skulle leda till hjälp, men istället blev han en siffra i statistiken över människor som "föll mellan stolarna".
De mest utsatta drabbas hårdast
Fallet är särskilt tragiskt eftersom mannen inte hade några anhöriga. Det är just dessa individer, de som saknar ett eget nätverk, som välfärdssystemet måste fungera bäst för. De kan inte själva kämpa för sina rättigheter eller påminna om sina behov av hjälp.
Som någon som själv saknar anhöriga kan jag inte låta bli att känna en personlig oro över detta. Vad händer om jag själv en dag befinner mig i samma situation? Tanken på att inte ha någon som kan uppmärksamma brister eller påminna myndigheter om mina behov är skrämmande. Ingen ska behöva dö ensam på grund av att systemet misslyckas.
Vem tar ansvar?
Vi måste fråga oss; vem bär ansvaret för att den här mannen föll mellan stolarna? Är det socialsekreteraren som inte agerade snabbt nog och frågade först via mejl hur akut ärendet är istället för att direkt kontakta omsorgstagaren som bad om hjälp? Är det hemtjänsten som prioriterar budgetar och personalbemanning över att göra fler besök? Eller är det systemet i sin helhet, där ärenden ofta fastnar i långsamma administrativa processer?
Oavsett svaret är det tydligt att något måste förändras. Vi behöver se över våra rutiner och prioritera snabbare insatser för dem som befinner sig i akut behov. Ingen ska behöva tjata för att få hjälp. Det handlar inte bara om att undvika fler tragiska dödsfall utan om att värna om de mest utsatta i vårt samhälle.
En uppmaning till förändring
Jag vill därför uppmana beslutsfattare och ansvariga inom vård och omsorg att agera. Vi måste säkerställa att ingen människa lämnas åt sitt öde på grund av byråkratiska hinder eller ekonomiska prioriteringar. När någon larmar om hjälp måste vi kunna garantera att det tas på största allvar och att hjälpen kommer snabbt och i tid. Alla socialsekreterare ska svara direkt på sin jobbtelefon och inte bara svara via mejl. Flera beslut kan gå snabbare när personal är på plats och inte jobbar hemifrån. Vi måste sluta låtsas att det inte finns någon skillnad mellan att jobba hemifrån och att vara på plats.
Det är vår skyldighet som samhälle att se till att ingen faller mellan stolarna. Det är dags att sätta medmänsklighet före administration och budget och att ge våra mest utsatta medborgare den trygghet och värdighet de förtjänar, oavsett tid på dygnet eller dag i veckan.
Written by Amr Elhossiny.
Cover image by Danie Franco.